Statistiskt sett

Man är alltså statist. ”Likt stjärnornas tallösa skara, vi hava ej namn eller tal…”

Men, vet ni, statister är fantastiska och underbara. Det säger Linus i alla fall. (Nåja, riktigt alla räknar inte med oss…)

Baske mig, Linus har rätt, mer rätt än han tror. Statister tar tjänstledigt från sina arbeten, de åker tåg upp från Köpenhamn varje vecka, de hastar hem från London om det skulle behövas, de planerar om, ställer in, de tar semester så att de kan ställa upp så ofta som möjligt. De antecknar, frågar, pluggar historien, organiserar och allt detta för - ingenting. Eller jo. För att få vara med om en teaterresa med Lars Norén och inte minst Folkteaterns fantastiska personal.

Norén har visserligen åkt hem vid det här laget, men vi skumpar vidare genom rosor och snö.
Ja, en sådan resa lär inte inträffa så många gånger till för mig i det här livet. (I nästa liv tror jag förresten att jag ska jobba med teaterkläder. De är så vackra! Jag är säker på, att jag har en helt outvecklad fallenhet för dylika ting. Den som lever får se!)

När vi statister kommer till teatern, kliver vi ur våra vanliga roller som översättare, bibliotekarier, musiker, molekylärgenetiker, programmerare, sångerskor, rektorer, körledare, organiska psykoterapeuter, musikvetare och studenter och tar på oss trikåer, barockrockar, dok, kostymer och silikonmasker och blir plötsligt figurer utan namn och drag som stirrar, krälar, kryper, suckar, låter, vear och domderar med ett visst behag.

Mina uppgifter är att vara en sörjande kvinna och nämndeman. Andra har blivit utsedda till hämndgudinnor, och i maskerna kom alla lustigt nog att se ut som skalliga gubbar, vilka bokstavligen dyker upp ur ett plastskynke iklädda barockrockar och försöker skrämmas och vara hemska. Nämndemännen får grå kostymer och en perforerad pannkaka på ansiktet.

Som sörjande kvinna nr 1 får jag framträda utan mask och framstå (stå tillbaka är ett mer adekvat uttryck, eftersom jag oftast hamnar i djup skådespelarskugga) som blek och namnlöst skön efter bästa förmåga. Ingen har ju tid att sminka oss statister, så det får man tota till själv.

Att vara sörjande kvinna är inte så lätt som det ser ut. Doket ska sitta rakt, alla ostyriga hårtestar ska döljas, vi ska låta bli att trampa på våra egna eller andras dok, inte snubbla på krukan, som Elektra ställer ifrån sig och se till att doket täcker även bakdelen när vi ligger och bankar på golvet. Annars ser det lustigt ut och publiken kan tro att det är skojigt. Riktigt roligt blev det förresten, när en ros fastnade på ett olämpligt ställe på Elektra. Inte skratta, inte skratta…

Jag har med stor möda lärt mig vad skådespelarna ropar vid Agamemnons grav för att kunna delta i talkören. Jag tyckte det var svårt att vifta upprört med armarna och samtidigt vara stum, bara för att strax inse, hur otroligt svårt det är att prata och hovera sig samtidigt, när man inte är van. Jag har ändå övat vid köksbordet hemma till allmän förnöjelse.

För utförandet av nämndemannaskapet har vi alltså fått ikläda oss snitsiga kostymer, som kostymörerna har fixat till så de sitter som gjutna, åtminstone på vissa ställen. Vi är ju alla kvinnor men måste ha manliga attribut, eftersom det inte låg några kvinnor i demokratins vagga i Grekland, och därför ser vi ut som kommunfullmäktige allihop.

Domarmaskens (silikonpannkakans) hål är verkligen minimala och den är nästan mer än vad man klarar av. Har man tur, får man ett hål framför ena ögat, men aldrig framför båda två. Det gör att avståndsbedömningen går på en höft och det är inte säkert att röststenen hamnar riktigt där den ska.

Luften bakom en domarmask är också en bristvara, och paniken har varit nära för mig flera gånger. Vi ska ju stå rätt länge med maskerna på medan förberedelserna pågår inför omröstningen. Nu har jag emellertid fått en snorkel, som fungerar hjälpligt så att jag inte ska dö av syrebrist i alla fall. Det är ju ändå så många som dör i den här pjäsen.

Maskerna sitter fast på huvudet med hjälp av små resårtrådar och ett mycket effektivt klister. Om man glömmer att ta bort klistret innan man går hem, kan man i nödfall ta bort det med Vodka. Lacknafta är inte riktigt lika bra. Klistret i håret upptäcker man inte förrän efter ett par dagar, och då får man klippa bort det.

När omröstningen är klar och alla domarna har gått över scenen till andra sidan, ska hämndgudinnorna så småningom falla ihop i en hög på golvet. Vi nämndemän räknar då ”en pilsner, två pilsner, tre pilsner”; sedan ska vi vända åt vänster och gå rakt ut i mörkret, fortfarande med pannkakan på ansiktet, och hoppas på det bästa. Det bästa då är, att man inte går i väggen, vilket jag dock har lyckats med flera gånger. Aldrig har väl den gamla Heidenstam-travestin ”För mig finns ingen dörr i hemmets vägg” gestaltats så tydligt för mig.

Lite synd är det att vår gemensamma profession inte har tagits i anspråk mer. Vi kan faktiskt sjunga, men den saken har det inte blivit mycket av. Tänk vad det hade kunnat bli…nu får vi ”bara stå i ett huckle och humma” (citat: Lars-Magnus Larsson)

Apropå Agamemnon, så hör jag till den lilla ännu levande skara, som såg Agamemnon på Stadsteatern ca 1958 eller -59. Mitt autografblock ståtar med namn som Ulla Sjöblom, Karin Kavli, Kolbjörn Knudsen, Karl-Magnus Thulstrup och Olof Bergström bl.a. Alla döda och glömda.


Så värst roligt var det inte, det var väl ingen av oss 14-åringar som tyckte. Suddgummina ven på första raden för att inte tala om andra. Det pratades och visslades och dracks nog en del öl också är jag rädd. Jag försökte uppbåda ett visst intresse, men jag var nog mer intresserad av autograferna än av den grekiska historien.

Senare kom jag att träffa Karl-Magnus Thulstrup på Musikhögskolan. Han var lärare i tal, och han hade undervisningen hemma på Berzeliigatan i sin 8-rumsvåning. Jag har gått åtskilliga varv runt hans matsalsbord, slagit ut med armen och ropat: "Olle, kom hit!"

Med denna gedigna utbildning i bagaget, hoppas jag givetvis på flera roliga statistuppdrag på Folkteatern i framtiden, med och/eller utan mask.



Anne Marie Tålig,

statist ur Göteborgs Kammarkör

3 dagar efter premiären!

Ja nu är premiären förbi och på marknadsavdelningen har vi fullt upp med alla recensioner! Dom ska hittas på nätet, läsas, begrundas och tas hand om på olika sätt. Det är både Tv, Radio och tidningar.

Man känner sig ganska tom och ihålig efter en sån urladdning och en så häftig dag med hela invigningen och sen två premiärer dessutom. Mycket pappersjobb väntar och under tiden, då och då tittar jag tillbaka på repetitionsperioden som finns dokumenterad i bilder.

Vilken tid vi har haft! Titta gärna på några av dom 140 bilerna som vår fotograf Patrik Gunnar Helin lagt upp på sin hemsida http://ketchup.se
Vi hade inte plats för alla i vår marknadsföring.

Imorgon är det dags för andra föreställningen.
Det var allt för nu från Tina marknad

För trött men skriver lite ändå

Nästan där...
Fullständigt utmattad efter att ha jobbat löjliga timmar de senaste veckorna.
Missade mitt blogginlägg förra veckan pga av detta..
Det matas på med nya saker som ska göras hela tiden och kommer inte sluta förän på lördag.
Nu hoppas jag att målet är nått dock för jag orkar inte mer ändringar nu.
Blod verkar vara den mardröm som följer mig mest just nu.
Hoppas Lars gillade testet med blodet jag uppfann igår annars kommer vi ha den skitigaste, blodigaste nybyggda teatern på planeten efter den här föreställningen.
Och jag vill inte ta smällen för det!

Här får ni två kollage med bilder från de senaste veckornas provsminkningar och tester.

Första mask repetitionen förra veckan:

Mycket av detta kommer ni aldrig att få se.... De har strukits...
Lite ledsen för en del av dem som jag gillade men jag är inte chef här.


Bilder från idag:


En dagsfärsk slaktad kanin, självmordsärr och lite otäckingar.
Och Lena och Sara så klart.
Pojkarna får ligga under otäckingar!

Och lugna nu, kaninen är av silikon!

Lars, mask och peruk

En vecka kvar!
Så var det äntligen dags för den första publiken att se en repetition av hela föreställningen. Det var igår, lördag kväll. Väldigt spännande och helt fantastiskt att se publiken komma strömmande över Järntorget till oss. Det var drygt 100 personer inbjudna med relation till oss som jobbar på teatern. Vi behöver publiken för att prova allt. För oss är det mesta nytt i det fina nyrenoverade huset. Alla publikvärdar behöver publik för att se att allt flyter på som planerat. Caféet som är nytt behöver också testa att kakorna faller i smaken. Peter Kumlin håller i trådarna. Kvällen till ära så hade han ordnat magnifika morotskakor som dessutom hade varsinn pyttedesignad morot som dekoration. Allt är vackert, även kakorna!

Föreställningen är så vacker! Igår var också det dags för fotografering för pressbilder. Vår fotograf Patrik Gunnar Helin har följt arbetet och dokumenterat under några veckors repetition så vi har lärt känna honom. Lars tycker om hans bilder. Det gör vi alla! Nu var det dags för sista fotograferingen. Alla verkade trygga med att ha honom med på scenen och i kulisserna. Över 2400 bilder blev det. Nu återstår att välja 8 av dessa - tidskrävande och spännande! Om två dagar ska dom publiceras på vår hemsida under pressinfo. Det är högt tempo och väldigt kul på jobbet! Hoppas snart att vi får in några få bilder i bloggen så ni kan få en smygtitt!
Fortsatt trevlig helg från Tina på marknad

Konsten att andas...

Djupa andetag innan jag öppnar dörren till mitt hem efter ännu en arbetsdag.Hår och kropp täckt av partiklar från snö,aska och glitter.Armarna tatuerade med blodiga sår.Upplöst,utmattad,ljusskygg.Försöker få fatt i konturerna av min egen kropp.Det ordlösa som tagit mig i besittning.Hemma.Jag,38 år,äter middag med min familj och hoppas att det inte läcker för mycket.Hoppas att min 5-åriga dotter känner igen sin mamma.Att jag trots det som kräver så mycket just nu,ändå ska lyckas finnas där för henne.Klär dockor,diskar,borstar tänder,viker tvätt.Fortfarande så nytt för mig,detta att få ihop familjeliv med teatern.Saktar ofta stegen hem..Måste hinna förstå vem jag varit och vem jag ska bli.Arbetet kräver.Premiären närmar sig obönhörligt.Jag älskar att vi fortfarande befinner oss i ett sökande,ett kreativt famlande,att rummet känns vidgat,öppet,såväl det yttre som det inre.Men FAN vad det kostar.Letar oavbrutet sätt att behålla mig själv intakt i det kreativa KAOS som råder.ALLT och lite till ska lösas.NU.Andas,andas.Närvaro hela vägen.Kosta vad det kosta vill.
/ Sanna Hultman

19 dagar kvar till premiär var det nån som sa.

För mig, som gör min första dramatiska scenroll på 14 år, är alla minnen av hur det ska kännas just nu helt borta. Det är ovant att inte regissera själv, att inte ha överblicken så att man kan bedöma om vi ligger bra till i tid. Ovant att lämna över, att inordna sig i någon annans vision, oavsett om man sympatiserar med den eller inte. Lars är förberedd, men jobbar också mycket på intuition, går på sin omedelbara impuls. Det är en rolig resa, känns ofta väldigt kreativt, ibland frustrerande, beroende på om det är bra idéer som presenteras.
Kan bli väldigt avundsjuk på den där självtilliten. Att se en gest, en bild, höra en formulering och i stunden ta den som utgångspunkt för kanske en helt ny vändning på scenen, en omskrivning av texten, kanske ett nytt inslag i kostym, som dessutom kostar två ytterligare dagar i syateljén. Och när man frågar varför, kan svaret vara ”jag vet inte, men det måste vara så”. Fan. När jag själv regisserar behöver jag både ha tänkt igenom och motiverat varje regiförslag fem gånger innan jag presenterar det. Inte förrän jag har både hängslen och livrem kan jag känna mig helt fri i repetitionssituationen. Fri att ta dom impulser som kommer från texten, från det sceniska sammanhanget, från skådespelarna. Fri. Vad det nu innebär. (Det kanske egentligen bara är ytterligare ett kontrollbehov? Men har Lars mindre av det med sitt sätt att arbeta? Vad är frihet och vad är kontroll? Måste fundera över det här.)
Samtidigt är det nåt väldigt ansvarslöst, befriande för mig att kunna gå in i min egen uppgift som skådespelare, och i att ingå i en ensemble. Jag brottas med mitt uttryck, och ser mina kollegor göra detsamma. Alltid är det nån som gör nåt genialt. Det är en bra ensemble, på en bra teater.
Niklas Hjulström

Ruskigt nära deadline men långt från färdiga

Det är tusen grejer kvar att göra och vi kommer inte att ens vara i närheten att vara färdiga på vår normala deadline som är första mask och kostym repet den 26:e.
Nu hoppas jag bara att vi kommer att vara klara till programfotot veckan efter.
Den här veckan (och de senaste veckorna) har jag jobbat över 70 timmar för att hinna klart men det klarar sig inte ändå. Premiär kommer det bli dock!
Jag ömmar för mina kollegor på scen och kostym avdelningarna som också sliter blod just nu.
Det finns massor av osjungna hjältar bakom scen!

Idag trotsade alla på Folkteatern vädrets makter och jag och Linda haft avprovning av maskerna på Eumeniderna.
Massor av tjejer som alla ska vara flintis och gamla.
Kolla in bilden ovan och se om ni hittar dem med och utan mask.
Detta kan bli läskigt!

Vill ni se mer så rekommenderar jag att ladda hem "Scen våren" bilagan från Svenska dagbladet med en lång artikel om Orestien:
SVD BILAGA.pdf

Allt gott och stanna inne i snöovädret! Imorgon tänker jag vara ledig och inte göra nått!
Lars, mask och peruk.