söndag 11 april 2010

Statistiskt sett

Man är alltså statist. ”Likt stjärnornas tallösa skara, vi hava ej namn eller tal…”

Men, vet ni, statister är fantastiska och underbara. Det säger Linus i alla fall. (Nåja, riktigt alla räknar inte med oss…)

Baske mig, Linus har rätt, mer rätt än han tror. Statister tar tjänstledigt från sina arbeten, de åker tåg upp från Köpenhamn varje vecka, de hastar hem från London om det skulle behövas, de planerar om, ställer in, de tar semester så att de kan ställa upp så ofta som möjligt. De antecknar, frågar, pluggar historien, organiserar och allt detta för - ingenting. Eller jo. För att få vara med om en teaterresa med Lars Norén och inte minst Folkteaterns fantastiska personal.

Norén har visserligen åkt hem vid det här laget, men vi skumpar vidare genom rosor och snö.
Ja, en sådan resa lär inte inträffa så många gånger till för mig i det här livet. (I nästa liv tror jag förresten att jag ska jobba med teaterkläder. De är så vackra! Jag är säker på, att jag har en helt outvecklad fallenhet för dylika ting. Den som lever får se!)

När vi statister kommer till teatern, kliver vi ur våra vanliga roller som översättare, bibliotekarier, musiker, molekylärgenetiker, programmerare, sångerskor, rektorer, körledare, organiska psykoterapeuter, musikvetare och studenter och tar på oss trikåer, barockrockar, dok, kostymer och silikonmasker och blir plötsligt figurer utan namn och drag som stirrar, krälar, kryper, suckar, låter, vear och domderar med ett visst behag.

Mina uppgifter är att vara en sörjande kvinna och nämndeman. Andra har blivit utsedda till hämndgudinnor, och i maskerna kom alla lustigt nog att se ut som skalliga gubbar, vilka bokstavligen dyker upp ur ett plastskynke iklädda barockrockar och försöker skrämmas och vara hemska. Nämndemännen får grå kostymer och en perforerad pannkaka på ansiktet.

Som sörjande kvinna nr 1 får jag framträda utan mask och framstå (stå tillbaka är ett mer adekvat uttryck, eftersom jag oftast hamnar i djup skådespelarskugga) som blek och namnlöst skön efter bästa förmåga. Ingen har ju tid att sminka oss statister, så det får man tota till själv.

Att vara sörjande kvinna är inte så lätt som det ser ut. Doket ska sitta rakt, alla ostyriga hårtestar ska döljas, vi ska låta bli att trampa på våra egna eller andras dok, inte snubbla på krukan, som Elektra ställer ifrån sig och se till att doket täcker även bakdelen när vi ligger och bankar på golvet. Annars ser det lustigt ut och publiken kan tro att det är skojigt. Riktigt roligt blev det förresten, när en ros fastnade på ett olämpligt ställe på Elektra. Inte skratta, inte skratta…

Jag har med stor möda lärt mig vad skådespelarna ropar vid Agamemnons grav för att kunna delta i talkören. Jag tyckte det var svårt att vifta upprört med armarna och samtidigt vara stum, bara för att strax inse, hur otroligt svårt det är att prata och hovera sig samtidigt, när man inte är van. Jag har ändå övat vid köksbordet hemma till allmän förnöjelse.

För utförandet av nämndemannaskapet har vi alltså fått ikläda oss snitsiga kostymer, som kostymörerna har fixat till så de sitter som gjutna, åtminstone på vissa ställen. Vi är ju alla kvinnor men måste ha manliga attribut, eftersom det inte låg några kvinnor i demokratins vagga i Grekland, och därför ser vi ut som kommunfullmäktige allihop.

Domarmaskens (silikonpannkakans) hål är verkligen minimala och den är nästan mer än vad man klarar av. Har man tur, får man ett hål framför ena ögat, men aldrig framför båda två. Det gör att avståndsbedömningen går på en höft och det är inte säkert att röststenen hamnar riktigt där den ska.

Luften bakom en domarmask är också en bristvara, och paniken har varit nära för mig flera gånger. Vi ska ju stå rätt länge med maskerna på medan förberedelserna pågår inför omröstningen. Nu har jag emellertid fått en snorkel, som fungerar hjälpligt så att jag inte ska dö av syrebrist i alla fall. Det är ju ändå så många som dör i den här pjäsen.

Maskerna sitter fast på huvudet med hjälp av små resårtrådar och ett mycket effektivt klister. Om man glömmer att ta bort klistret innan man går hem, kan man i nödfall ta bort det med Vodka. Lacknafta är inte riktigt lika bra. Klistret i håret upptäcker man inte förrän efter ett par dagar, och då får man klippa bort det.

När omröstningen är klar och alla domarna har gått över scenen till andra sidan, ska hämndgudinnorna så småningom falla ihop i en hög på golvet. Vi nämndemän räknar då ”en pilsner, två pilsner, tre pilsner”; sedan ska vi vända åt vänster och gå rakt ut i mörkret, fortfarande med pannkakan på ansiktet, och hoppas på det bästa. Det bästa då är, att man inte går i väggen, vilket jag dock har lyckats med flera gånger. Aldrig har väl den gamla Heidenstam-travestin ”För mig finns ingen dörr i hemmets vägg” gestaltats så tydligt för mig.

Lite synd är det att vår gemensamma profession inte har tagits i anspråk mer. Vi kan faktiskt sjunga, men den saken har det inte blivit mycket av. Tänk vad det hade kunnat bli…nu får vi ”bara stå i ett huckle och humma” (citat: Lars-Magnus Larsson)

Apropå Agamemnon, så hör jag till den lilla ännu levande skara, som såg Agamemnon på Stadsteatern ca 1958 eller -59. Mitt autografblock ståtar med namn som Ulla Sjöblom, Karin Kavli, Kolbjörn Knudsen, Karl-Magnus Thulstrup och Olof Bergström bl.a. Alla döda och glömda.


Så värst roligt var det inte, det var väl ingen av oss 14-åringar som tyckte. Suddgummina ven på första raden för att inte tala om andra. Det pratades och visslades och dracks nog en del öl också är jag rädd. Jag försökte uppbåda ett visst intresse, men jag var nog mer intresserad av autograferna än av den grekiska historien.

Senare kom jag att träffa Karl-Magnus Thulstrup på Musikhögskolan. Han var lärare i tal, och han hade undervisningen hemma på Berzeliigatan i sin 8-rumsvåning. Jag har gått åtskilliga varv runt hans matsalsbord, slagit ut med armen och ropat: "Olle, kom hit!"

Med denna gedigna utbildning i bagaget, hoppas jag givetvis på flera roliga statistuppdrag på Folkteatern i framtiden, med och/eller utan mask.



Anne Marie Tålig,

statist ur Göteborgs Kammarkör

2 kommentarer:

  1. Jag hoppas också på fler statistuppdrag trots total brist på utbildning i form av deklamerande i matsalar o.dyl. Men jag har inte mindre än två gånger fått kramp i ena benet när jag har legat under plastskynket, och publiken har inte märkt ett dugg av det (tror jag). Det tycker jag tyder på en viss naturlig fallenhet för statisteri!

    SvaraRadera
  2. Jag vill tacka för en otrolig upplevelse, och även den euforin som Ni alla hade - både framför och bakom teatern. Vilket arbete Ni har gjort ALLA som medverkade i Orestien. Tack Lars Norén och tack folkteatern. Det här kommer inte bli sista gången jag går på teater. Jag är fastlimmad (dock ej i håret)! :D

    SvaraRadera