Statistiskt sett

Man är alltså statist. ”Likt stjärnornas tallösa skara, vi hava ej namn eller tal…”

Men, vet ni, statister är fantastiska och underbara. Det säger Linus i alla fall. (Nåja, riktigt alla räknar inte med oss…)

Baske mig, Linus har rätt, mer rätt än han tror. Statister tar tjänstledigt från sina arbeten, de åker tåg upp från Köpenhamn varje vecka, de hastar hem från London om det skulle behövas, de planerar om, ställer in, de tar semester så att de kan ställa upp så ofta som möjligt. De antecknar, frågar, pluggar historien, organiserar och allt detta för - ingenting. Eller jo. För att få vara med om en teaterresa med Lars Norén och inte minst Folkteaterns fantastiska personal.

Norén har visserligen åkt hem vid det här laget, men vi skumpar vidare genom rosor och snö.
Ja, en sådan resa lär inte inträffa så många gånger till för mig i det här livet. (I nästa liv tror jag förresten att jag ska jobba med teaterkläder. De är så vackra! Jag är säker på, att jag har en helt outvecklad fallenhet för dylika ting. Den som lever får se!)

När vi statister kommer till teatern, kliver vi ur våra vanliga roller som översättare, bibliotekarier, musiker, molekylärgenetiker, programmerare, sångerskor, rektorer, körledare, organiska psykoterapeuter, musikvetare och studenter och tar på oss trikåer, barockrockar, dok, kostymer och silikonmasker och blir plötsligt figurer utan namn och drag som stirrar, krälar, kryper, suckar, låter, vear och domderar med ett visst behag.

Mina uppgifter är att vara en sörjande kvinna och nämndeman. Andra har blivit utsedda till hämndgudinnor, och i maskerna kom alla lustigt nog att se ut som skalliga gubbar, vilka bokstavligen dyker upp ur ett plastskynke iklädda barockrockar och försöker skrämmas och vara hemska. Nämndemännen får grå kostymer och en perforerad pannkaka på ansiktet.

Som sörjande kvinna nr 1 får jag framträda utan mask och framstå (stå tillbaka är ett mer adekvat uttryck, eftersom jag oftast hamnar i djup skådespelarskugga) som blek och namnlöst skön efter bästa förmåga. Ingen har ju tid att sminka oss statister, så det får man tota till själv.

Att vara sörjande kvinna är inte så lätt som det ser ut. Doket ska sitta rakt, alla ostyriga hårtestar ska döljas, vi ska låta bli att trampa på våra egna eller andras dok, inte snubbla på krukan, som Elektra ställer ifrån sig och se till att doket täcker även bakdelen när vi ligger och bankar på golvet. Annars ser det lustigt ut och publiken kan tro att det är skojigt. Riktigt roligt blev det förresten, när en ros fastnade på ett olämpligt ställe på Elektra. Inte skratta, inte skratta…

Jag har med stor möda lärt mig vad skådespelarna ropar vid Agamemnons grav för att kunna delta i talkören. Jag tyckte det var svårt att vifta upprört med armarna och samtidigt vara stum, bara för att strax inse, hur otroligt svårt det är att prata och hovera sig samtidigt, när man inte är van. Jag har ändå övat vid köksbordet hemma till allmän förnöjelse.

För utförandet av nämndemannaskapet har vi alltså fått ikläda oss snitsiga kostymer, som kostymörerna har fixat till så de sitter som gjutna, åtminstone på vissa ställen. Vi är ju alla kvinnor men måste ha manliga attribut, eftersom det inte låg några kvinnor i demokratins vagga i Grekland, och därför ser vi ut som kommunfullmäktige allihop.

Domarmaskens (silikonpannkakans) hål är verkligen minimala och den är nästan mer än vad man klarar av. Har man tur, får man ett hål framför ena ögat, men aldrig framför båda två. Det gör att avståndsbedömningen går på en höft och det är inte säkert att röststenen hamnar riktigt där den ska.

Luften bakom en domarmask är också en bristvara, och paniken har varit nära för mig flera gånger. Vi ska ju stå rätt länge med maskerna på medan förberedelserna pågår inför omröstningen. Nu har jag emellertid fått en snorkel, som fungerar hjälpligt så att jag inte ska dö av syrebrist i alla fall. Det är ju ändå så många som dör i den här pjäsen.

Maskerna sitter fast på huvudet med hjälp av små resårtrådar och ett mycket effektivt klister. Om man glömmer att ta bort klistret innan man går hem, kan man i nödfall ta bort det med Vodka. Lacknafta är inte riktigt lika bra. Klistret i håret upptäcker man inte förrän efter ett par dagar, och då får man klippa bort det.

När omröstningen är klar och alla domarna har gått över scenen till andra sidan, ska hämndgudinnorna så småningom falla ihop i en hög på golvet. Vi nämndemän räknar då ”en pilsner, två pilsner, tre pilsner”; sedan ska vi vända åt vänster och gå rakt ut i mörkret, fortfarande med pannkakan på ansiktet, och hoppas på det bästa. Det bästa då är, att man inte går i väggen, vilket jag dock har lyckats med flera gånger. Aldrig har väl den gamla Heidenstam-travestin ”För mig finns ingen dörr i hemmets vägg” gestaltats så tydligt för mig.

Lite synd är det att vår gemensamma profession inte har tagits i anspråk mer. Vi kan faktiskt sjunga, men den saken har det inte blivit mycket av. Tänk vad det hade kunnat bli…nu får vi ”bara stå i ett huckle och humma” (citat: Lars-Magnus Larsson)

Apropå Agamemnon, så hör jag till den lilla ännu levande skara, som såg Agamemnon på Stadsteatern ca 1958 eller -59. Mitt autografblock ståtar med namn som Ulla Sjöblom, Karin Kavli, Kolbjörn Knudsen, Karl-Magnus Thulstrup och Olof Bergström bl.a. Alla döda och glömda.


Så värst roligt var det inte, det var väl ingen av oss 14-åringar som tyckte. Suddgummina ven på första raden för att inte tala om andra. Det pratades och visslades och dracks nog en del öl också är jag rädd. Jag försökte uppbåda ett visst intresse, men jag var nog mer intresserad av autograferna än av den grekiska historien.

Senare kom jag att träffa Karl-Magnus Thulstrup på Musikhögskolan. Han var lärare i tal, och han hade undervisningen hemma på Berzeliigatan i sin 8-rumsvåning. Jag har gått åtskilliga varv runt hans matsalsbord, slagit ut med armen och ropat: "Olle, kom hit!"

Med denna gedigna utbildning i bagaget, hoppas jag givetvis på flera roliga statistuppdrag på Folkteatern i framtiden, med och/eller utan mask.



Anne Marie Tålig,

statist ur Göteborgs Kammarkör

3 dagar efter premiären!

Ja nu är premiären förbi och på marknadsavdelningen har vi fullt upp med alla recensioner! Dom ska hittas på nätet, läsas, begrundas och tas hand om på olika sätt. Det är både Tv, Radio och tidningar.

Man känner sig ganska tom och ihålig efter en sån urladdning och en så häftig dag med hela invigningen och sen två premiärer dessutom. Mycket pappersjobb väntar och under tiden, då och då tittar jag tillbaka på repetitionsperioden som finns dokumenterad i bilder.

Vilken tid vi har haft! Titta gärna på några av dom 140 bilerna som vår fotograf Patrik Gunnar Helin lagt upp på sin hemsida http://ketchup.se
Vi hade inte plats för alla i vår marknadsföring.

Imorgon är det dags för andra föreställningen.
Det var allt för nu från Tina marknad

För trött men skriver lite ändå

Nästan där...
Fullständigt utmattad efter att ha jobbat löjliga timmar de senaste veckorna.
Missade mitt blogginlägg förra veckan pga av detta..
Det matas på med nya saker som ska göras hela tiden och kommer inte sluta förän på lördag.
Nu hoppas jag att målet är nått dock för jag orkar inte mer ändringar nu.
Blod verkar vara den mardröm som följer mig mest just nu.
Hoppas Lars gillade testet med blodet jag uppfann igår annars kommer vi ha den skitigaste, blodigaste nybyggda teatern på planeten efter den här föreställningen.
Och jag vill inte ta smällen för det!

Här får ni två kollage med bilder från de senaste veckornas provsminkningar och tester.

Första mask repetitionen förra veckan:

Mycket av detta kommer ni aldrig att få se.... De har strukits...
Lite ledsen för en del av dem som jag gillade men jag är inte chef här.


Bilder från idag:


En dagsfärsk slaktad kanin, självmordsärr och lite otäckingar.
Och Lena och Sara så klart.
Pojkarna får ligga under otäckingar!

Och lugna nu, kaninen är av silikon!

Lars, mask och peruk

En vecka kvar!
Så var det äntligen dags för den första publiken att se en repetition av hela föreställningen. Det var igår, lördag kväll. Väldigt spännande och helt fantastiskt att se publiken komma strömmande över Järntorget till oss. Det var drygt 100 personer inbjudna med relation till oss som jobbar på teatern. Vi behöver publiken för att prova allt. För oss är det mesta nytt i det fina nyrenoverade huset. Alla publikvärdar behöver publik för att se att allt flyter på som planerat. Caféet som är nytt behöver också testa att kakorna faller i smaken. Peter Kumlin håller i trådarna. Kvällen till ära så hade han ordnat magnifika morotskakor som dessutom hade varsinn pyttedesignad morot som dekoration. Allt är vackert, även kakorna!

Föreställningen är så vacker! Igår var också det dags för fotografering för pressbilder. Vår fotograf Patrik Gunnar Helin har följt arbetet och dokumenterat under några veckors repetition så vi har lärt känna honom. Lars tycker om hans bilder. Det gör vi alla! Nu var det dags för sista fotograferingen. Alla verkade trygga med att ha honom med på scenen och i kulisserna. Över 2400 bilder blev det. Nu återstår att välja 8 av dessa - tidskrävande och spännande! Om två dagar ska dom publiceras på vår hemsida under pressinfo. Det är högt tempo och väldigt kul på jobbet! Hoppas snart att vi får in några få bilder i bloggen så ni kan få en smygtitt!
Fortsatt trevlig helg från Tina på marknad

Konsten att andas...

Djupa andetag innan jag öppnar dörren till mitt hem efter ännu en arbetsdag.Hår och kropp täckt av partiklar från snö,aska och glitter.Armarna tatuerade med blodiga sår.Upplöst,utmattad,ljusskygg.Försöker få fatt i konturerna av min egen kropp.Det ordlösa som tagit mig i besittning.Hemma.Jag,38 år,äter middag med min familj och hoppas att det inte läcker för mycket.Hoppas att min 5-åriga dotter känner igen sin mamma.Att jag trots det som kräver så mycket just nu,ändå ska lyckas finnas där för henne.Klär dockor,diskar,borstar tänder,viker tvätt.Fortfarande så nytt för mig,detta att få ihop familjeliv med teatern.Saktar ofta stegen hem..Måste hinna förstå vem jag varit och vem jag ska bli.Arbetet kräver.Premiären närmar sig obönhörligt.Jag älskar att vi fortfarande befinner oss i ett sökande,ett kreativt famlande,att rummet känns vidgat,öppet,såväl det yttre som det inre.Men FAN vad det kostar.Letar oavbrutet sätt att behålla mig själv intakt i det kreativa KAOS som råder.ALLT och lite till ska lösas.NU.Andas,andas.Närvaro hela vägen.Kosta vad det kosta vill.
/ Sanna Hultman

19 dagar kvar till premiär var det nån som sa.

För mig, som gör min första dramatiska scenroll på 14 år, är alla minnen av hur det ska kännas just nu helt borta. Det är ovant att inte regissera själv, att inte ha överblicken så att man kan bedöma om vi ligger bra till i tid. Ovant att lämna över, att inordna sig i någon annans vision, oavsett om man sympatiserar med den eller inte. Lars är förberedd, men jobbar också mycket på intuition, går på sin omedelbara impuls. Det är en rolig resa, känns ofta väldigt kreativt, ibland frustrerande, beroende på om det är bra idéer som presenteras.
Kan bli väldigt avundsjuk på den där självtilliten. Att se en gest, en bild, höra en formulering och i stunden ta den som utgångspunkt för kanske en helt ny vändning på scenen, en omskrivning av texten, kanske ett nytt inslag i kostym, som dessutom kostar två ytterligare dagar i syateljén. Och när man frågar varför, kan svaret vara ”jag vet inte, men det måste vara så”. Fan. När jag själv regisserar behöver jag både ha tänkt igenom och motiverat varje regiförslag fem gånger innan jag presenterar det. Inte förrän jag har både hängslen och livrem kan jag känna mig helt fri i repetitionssituationen. Fri att ta dom impulser som kommer från texten, från det sceniska sammanhanget, från skådespelarna. Fri. Vad det nu innebär. (Det kanske egentligen bara är ytterligare ett kontrollbehov? Men har Lars mindre av det med sitt sätt att arbeta? Vad är frihet och vad är kontroll? Måste fundera över det här.)
Samtidigt är det nåt väldigt ansvarslöst, befriande för mig att kunna gå in i min egen uppgift som skådespelare, och i att ingå i en ensemble. Jag brottas med mitt uttryck, och ser mina kollegor göra detsamma. Alltid är det nån som gör nåt genialt. Det är en bra ensemble, på en bra teater.
Niklas Hjulström

Ruskigt nära deadline men långt från färdiga

Det är tusen grejer kvar att göra och vi kommer inte att ens vara i närheten att vara färdiga på vår normala deadline som är första mask och kostym repet den 26:e.
Nu hoppas jag bara att vi kommer att vara klara till programfotot veckan efter.
Den här veckan (och de senaste veckorna) har jag jobbat över 70 timmar för att hinna klart men det klarar sig inte ändå. Premiär kommer det bli dock!
Jag ömmar för mina kollegor på scen och kostym avdelningarna som också sliter blod just nu.
Det finns massor av osjungna hjältar bakom scen!

Idag trotsade alla på Folkteatern vädrets makter och jag och Linda haft avprovning av maskerna på Eumeniderna.
Massor av tjejer som alla ska vara flintis och gamla.
Kolla in bilden ovan och se om ni hittar dem med och utan mask.
Detta kan bli läskigt!

Vill ni se mer så rekommenderar jag att ladda hem "Scen våren" bilagan från Svenska dagbladet med en lång artikel om Orestien:
SVD BILAGA.pdf

Allt gott och stanna inne i snöovädret! Imorgon tänker jag vara ledig och inte göra nått!
Lars, mask och peruk.

Orestien nu på Folkteaten

Efter att ha arbetat på Folkteatern sedan i början av augusti förra året är för första gången den fysiska Folkteatern min arbetsplats! Under hela veckan har det grott en förväntan inför inflyttningen hos alla oss som arbetat i exil i Gamlestaden. Så äntligen är vi här. Efter en förmiddag med kostymprovningar, tekniska genomgångar och inskolning på röda scenen så är vi nu redo att inleda en ny fas.
Nu, dags för vår första repetition på Folkteatern!
/Sofia Palmström

Sista veckan i Gamlestaden.

Jaha! Så var det sista veckan i Gamlestaden. På fredag kommer Klytaimestra, Agamemnon, Orestes, Elektra, Kassandra, Apollon, Aigistos, Pallas Athena tillsammans med kör och hämdeandar att flytta in på Folkteatern. Så Skönt!
Fast! Samtidigt! Här har vi i lugn och ro kunnat ägna oss åt enbart repetitioner och konstnärligt arbete utan att bli inblandade i alla problem och stress som det innebär att få en teater att fungera igen efter ett års ombygge.
Gubevars! Det är ju både stor premiär och invigning.
Visserligen inga loger här i Gamlestan att dra sig tillbaka till, men samling kring lunchen varje dag kring det stora bordet i köket. Febril verksamhet vid diskbänken när alla samtidigt ska tillreda sin medhavda mat.
Grekiska verser flyger i luften: ”Du som din moder dräpt.” Ska det vara dräpt eller mördat? Någon vet. Vi övar unisont. ”Ve er ni unga gudar ve!” Någon blir missmodig. Fan! Det går ju bara inte att få in detta i skallen! Så plötsligt blir texten levande med all sin poetiska skönhet och man känner hur nackhåren reser sig.
Vi ska göra en kollektiv föreställning sa regissören när vi började repetitionerna och nu när det är fyra veckor kvar till premiär så tror jag faktiskt att han får rätt. För att göra detta mastodontarbete måste vi arbeta som en enda stor kropp.
Ja, vilken resa vi gör vi elva skådespelare tillsammans med Lars, med Cecilia och med Peter. Det är svårt , tröttsamt, frustrerande och helt unikt.
Om ett dock jag ber. Måtte vi bli av med alla förkylningar!
Elisabeth Göransson

I spoke too soon!

Tänkte bara säga att man inte ska uttala sig för fort.
Häromdagen sa jag att alla formar var klara om inte Lars N hittar på nåt nytt.

Så naturligtvis så gjorde han det.
Nu ska jag ta bort Kims ögon också så att han har tomma ögonhålor som ser gött läskiga ut.
Inget stort problem. Jag har gjort det förr men det ska göras också.
Mer skulptering och nya formar!
När ska man lära sig att säga nej???
Kanske aldrig men det är ju skoj att göra saker också!
Man vill ju inte säga det där negativa ordet.
Ja! är ett mycket trevligare ord!

Ni får ingen bild av detta idag för idag har jag bara jobbat med vår parallella pjäs, Ifigenia.
Tro det eller ej men det blir en massa mask i den också.
Jag har gått runt och svurit över arbetsbrist men nu håller jag tyst!

Mr N utmanade oss på ett möte att skapa debatt och ifrågasätta honom på bloggen.
Känns inte som man vill det dock, eftersom han är en vansinnigt inspirerande, kul och generös man.
Det var väl inte direkt den bilden jag hade innan han blev chef och man bara sett hans pjäser...
Jag minns att min första reaktion var:
"Helvete, nu blir det aldrig nåt kul maskjobb igen...
Ultra realism, here we go!".
Fick jag äta upp den tanken, eller??

Lite debatt kanske jag kan skaka upp med det här???
Vad tänker ni läsare när ni hör "Lars Norén"?
Vore kul att veta! Skriv kommentarer här i bloggen!

Lars, mask och peruk och debattör?

Bland gudinnor och domare

Vi är en grupp från Teaterlinjen på Nordiska folkhögskolan som ska vara statister i Orestien och gestalta hämndgudinnor och domare i dramat.Det är grymt kul! Så glad och kreativ stämning bland alla på teatern att man bara trivs direkt. Idag har vi krälat under plast, provat olika masker och lagt en dom.Det är intressant att se de andra grupperna statister jobba på golvet.Det ser verkligen effektfullt ut när de är under plasten och pressar ansiktet mot och suger in luft genom munnen i ett groteskt andetag. Lite lätt klaustrofobi dock, men allt för konsten:) Sen flyr vi krypande som kackerlackor iväg när Apollon jagar oss och plasten prasslar och snärjer våra fötter under flykten.
Maskerna vi ska ha är fantastiska. Gjorda i medicinskt silikon och formade som uråldriga ansikten följer de ansiktets rörelser och får ett eget liv när man har dom på sig. Mänskliga men på ett dött sätt som ser ohyggligt fascinerande ut på lite avstånd. Domarna kommer att bära en mask som trollar bort hela ansiktet och eventuellt andas genom en snorkel (!!) eftersom hela ansiktet är täckt. Så coolt! Vi testade kostymer till domarrollerna, kändes lyxigt med tre personersom passar upp på en när man provar och fixar och tittar tills det sitter som det ska. Man får en sån maktkänsla i en välanpassad kostymmed slips och hela kittet.Det pirrar i kroppen när jag tänker på premiären!
Over and out,Stina, teaterstudent på Nordiska

Vad kan man säga?

Den här föreställningen har varit mer jobb än nån annan föreställning jag nånsin jobbat på.
Och då har jag ändå jobbat på masktunga pjäser som "Skönheten och odjuret" på Operan.
Ovan ser ni de formar och skulpturer som vi gjort för Orestien.
Varje form ni ser har tagit ungefär en vecka per styck att ta fram!
Så lite snabb räkning av dem = herre jösses vad tid!!

Nu är vi förhoppningsvis klara med formarna (om inte Lars får fler idéér!) och väntar på silikon från Holland för att kunna börja tillverka alla de hundratals masker som kommer att behövas under föreställningsperioden.
Mycket jobb kvar och i mitten på detta ska vi flytta in på teatern igen nästa vecka efter att ha varit ute på andra lokaler i över ett år. Det ska bli apskönt att ha en fast punkt igen!

Som avslutning tänkte jag nämna några saker man gör en dag som idag på jobbet som de flesta andra inte gör eller skulle ens drömma om att göra:
Blanda fuskblod och sticka hål på fingret för att kolla färgen, ha en stay-up strumpa på huvudet för att helt naturligt säga att "den har bra passform", testa en spruta med slang genom gylfen för att simulera en urinstråle, limma hela fingertopparna med glitter, fundera över hur man kan få ett par vader att bli riktigt muskulösa och håriga, osv, osv...
Vad håller man på med??

I ivrig väntan på DHL budbilen med silikon......
Lars, Mask och peruk

Jag är Apollon..

Ljusets Gud ,framför mig ligger 15 blodtörstiga erinyer begravda under tjock plast som dom sakta skär upp med rakbladsvassa knivar. Jag dansar vackert förbi dom , flyger fram , rädd för ingen. Går ner på knä och säger med min Gudomliga stämma . – Ut ur min tempelboning, genast ut, och de ser på mig med skräck i blicken och flyr fräsande , spottande klumpar av levrat blod….
Det är tisdag morgon och vi repeterar ”Eumeniderna” , framför mig ligger inte 15 blodtörstiga erinyer utan där ligger Bettan och Granell, dom andra erinyerna kommer på lördag . Någon plast har vi inte, den kommer om några veckor. Knivar, det har vi men dom är så små så lägger man dom någonstans hittar man dom inte igen.
Egentligen, står jag med gympaskor och benskydd i en sliten replokal i Gamlestan . Men - jag är Ljusets gud Apollon och jag dansar, småskuttar och säger med min gudomliga stämma – Ut ur min tempelboning, genast ut.
Apollon rules
Jonas sjöqvist

Ett helt vanligt ögonblick.....

Sitter på spårvagnen på väg till jobbet. Det är en ganska lång resa.När vi kommer till Brunnsparken hoppar massor med nya människor på.Jag sitter mittemot en kvinna i min egen ålder. Hon har svarta kläder och svart sjal. Hon tittar rakt in i mina ögon. Jag undrar vad som gjort att hon kommit hit? Krig, hämnd, död? Tittar ner på min väska och ser mitt manus. Krig, hämnd, död! Tittar upp på kvinnan igen, hon har somnat.Börjar rabbla text. Det är en hel del. Om jag börjar när jag startar resan hinner jag precis igenom allt innan jag är framme. Jag är mitt uppe i Klytaimestras planläggning av mordet på Agamemnon när vagnen rycker till.Kvinnan har vaknat och tittar på mej och ler. Sakta går det upp för mej att jag sitter med ett krampaktigt uttryck i ansiktet. Min mun är helöppen och en salivdroppe faller ner på min jacka. Jag vet inte om jag nyss skrikit.HaHa, säger jag, jag tränar på en text till en teaterföreställning, HaHa.Jag överbetonar lite eftersom jag är osäker på om hon pratar svenska. Spårvagnen stannar och jag ska av. Då känner jag en hand på min axel. Ursäkta, säger kvinnan på perfekt göteborska,du glömde din pärm. Lycka till föresten, vilken teater jobbar du på?Jag hinner inte svara, dörrarna stängs och spårvagnen rullar iväg. Jag står kvar en stund med en konstig känsla att något hänt....Men vad?Fortsättning följer..........
Kram från Sara

Mycket nu!

Veckoslutet i London var himla bra och vi satt och diskuterade silikon och gjutformar till alldeles för sent på nätterna. Fick en del goda tips som genast kommer till användning nu. Väl använd tid!

Nu hinner jag dock inte med att skriva så mycket. Har jobbat 13 timmar idag för att hinna ikapp mitt schema. Inget är klart än men blåslampan är på!
På bilden ser ni första utkast på nästa två upplagor av hämndgudinnorna, Apollon, ärr till Elektra, en gäng ansiktslösa domare, Orestes maskering och en nyligen skippad roll som aldrig hann bli klar.

Så tillbaka till leran.
Allt gott!
Lars, Maskör och Perukmakare

HALVTID

Nu är vi halvvägs. Nu har vi förbrukat halva vår repetitionstid, nu är det sex och en halv vecka kvar till invigningen av den nya Folkteatern. Sex och en halv, vecka. Trettiofyra arbetsdagar. Trettiofyra. Dagar ja. Sen kommer ju nätterna till, och då är vi helt klart hemma. Det blir ju i praktiken sextioåtta dagar. Plus den tid vi aldrig riktigt räknar, den tid vi bara andas, äter och liksom bara lever och förbereder oss. Innan nästa dag...

Ja. Just det. Det finns dock en portal, i tid och namnlös rymd utgjuten, ett gränsland som i mänskor sitt jordiska mönster har vävt.

Drömmen. Gränslös i allt.

Där har vi några hundra , tusen år till, och sakta börjar Aiskylos krypa oss allt närmre, och med fantasins härolder han äntligt står oss bi...

" Nu har jag återvänt, nu är jag hemma", säger Orestes , "äntligt" hemma för att sörja och hämnas sin mördade pappa.

Ikväll hade vi fest på teatern.Jag hade inte sett nånting av vare sig salong eller scen och jag vet egentligen inte vad mina förväntningar i så fall var, men det var verkligen som att komma hem till nånting främmande, jag kände inte alls igen mig, och HERREGUD i himmelen va underbart!!!

Allt som varit i vägen i foye'n var borta.Teatern står äntligt öppen och ren. Nu kan man man känna sig hemma.Nu tror jag att teatern på allvar kan flytta ut på Järntorget..

Parallellt med repetitionerna av Orestien har jag regisserat Mölndalsrevyn. Det är min femte revy med denna extremt begåvade ensemble. Efter premiär var det att dyka direkt in i Orestien igen. Är det då nån skillnad mellan Revy,fars och tragedi? Ja, jag vore väl idiot om jag påstod att så inte vore fallet. Nu är jag en idiot och hävdar att den grekiska tragedin och den folkliga revyn i sin form är väldigt lika, det som skiljer är innehållet och utgången. Finns det nån som omfattar både den djupaste tragedin och den vassaste, sjuka humorn så är det Lars Norén. Jag tror att de närmsta åren kommer att bli jävligt roliga..

Ett hämndgirigt släkte från Hellas

som med yxhugg och mord lät sig fällas

ville med denna pjäs

laga mordbouillabaisse

och att alla i Styx skulle ställas.

Schüss.

Erik Ståhlberg.

Nu börjar det kännas att det närmar sig!

Det känns just nu som att man försöker lära sig att jonglera men har jätteuselt bollsinne.
Sen för att göra det extra svårt så använder man 25 bollar samtidigt.
Hur går det?? Så där...

Det händer mängder av saker hela tiden och man dras mellan att titta på repetioner och att få sina skulpturer och formar färdiga. Man vill båda men om inte formarna blir klara blir det inga masker och det är fakta!

Jag har arbetat som maskör i 20 år men aldrig gjort så här mycket mask i en enda föreställning förr. Det är helt hysteriskt mycket att göra och februari kommer att bli mycket övertid.

Munkaveln som jag haft på mig får med tillstånd nu släppas lite och jag får säga vad mina bilder föreställer. Skönt för det var tråkigt att säga "får inte säga..."
Ni som besöker oss här på bloggen msåte ju få nåt extra!

På några av de äldre blogg bilderna ser ni en flintskallig människa. Detta är en hämndgudinna som scenen kommer att krylla av i sista akten när de kryper upp ur marken för att döma Orestes och Elektra. Mysigt!

På den här bilden ser ni de första utkasten av Orestes maskering i första akten innan han visar vem han är (topp höger) och en grov skiss på Guden Apollon som kommer att bli helt omänsklig och lite alien lik (topp mitten).

I mitten till höger ser ni min kollega Linda Bill som skulpterar på Eriks Orestes maskering.

Center ser ni mig som provar Budbärarens avhuggna arm som jag byggt.
Utan kostymen ser den ut som en stor skinkstek men med kostymen som Lisa Hjerten designat och Magdalena Nilsson med team sytt upp funkade den underbart!
Det var härligt att få se allt tillsammans!

Sen nere till höger ser ni en uppkladdning av en skulptur som jag nu kan stryka!
Hurra nåt togs bort och det gör lite möjligare att hinna med allt som måste vara klart om en månad när vi har första mask repetitionen. Men än känns det långt borta.....

Igår och idag så har vi suttit med Lars Norén och haft enskilda masksamtal med alla skådespelare och det har känts så skönt att få höra vad alla haft att säga och samtidigt få presentera vad man själv tänker. Ibland har jag tänkt rätt andra gånger har jag varit käpprätt åt, ni vet.
Men det har varit kreativa samtal och även om det är fyra timmar sen det sista mötet avslutades så är jag fortfarande uppe i varv och det snurrar i huvudet.

På fredag ska jag ta en liten paus och åka på maskmässa i London för att se om jag hittar några nya härliga material som jag kan använda i pjäsen. Se lite roliga föreläsningar och nån oskyldig pilsner på kvällen går nog inte att undvika.
Nåväl, nästa vecka hörs vi igen med ny inspiration och fördubblad arbetsvilja efter mässan!

Lars Carlsson
Mask och Perukavdelningen

Orestien eller?

Hela skallen full av jamber. Synd att det inte handlar om hexameter , tänker jag, min gamla greklärare sa att hexameterns fallande rytm passar särskilt bra för götaborgare. Prova med: Sjung Gudinna om vreden som brann hos Peliden Achilleus till exempel. Haken är nu att dramerna är skrivna på jambiskt versmått. Eller mer korrekt; Zilliachus finlands-svenska översättningar är det i alla fall. Med andra ord går det uppåt. Värre. Och Orestien är ju minst sagt ett drama. Verkligen. Eller tre. Folk dör som flugor på jambiska versfötter. Stigande uppåt. Prövar läsa Agamemnon på Mumin-svenska. Det funkar lysande. Känner mig som Hemulen. Tänker plötsligt på att Zilliachus var från Viborg, denna före detta nästa största staden i Finland numera i Ryssland; f.d. sovjetunionen. Här bråkas det om förlorade landsändar här och var i världen men icke ett ord om Karelen. Tänker på försoning i motsats till hämnd. Försoningskommissionen i Sydafrika. Tänker på Nordirland. Rwanda. Är försoning möjlig.? Kan det oförlåtliga förlåtas?
Hybris, övermod den största synden. Måttfullhet, den största dygden. Landet Lagom var det 400-talets (före Kristus!) Aten? Fast det är väl alltid en jävla skillnad på teori och praktik. Då med. Men att vara medveten om att vi har både mörker och ljus inom oss.
Åkte förbi Nya gamla Ullevi och tänkte på atensk teaterpublik. 400 år före Kristus alltså. Som en kunnig fotbollspublik. En välskriven motstrof kunde väl uppskattas som en snyggt överskruvad frispark i första krysset. Kanske. Sen tävlade man ju faktiskt i dramatik. Teatersport?
Man tänker överhuvudtaget mycket tillsammans med Aiskylos. Svårt finna samtida svenska författare. Kring 800-talet(efter Kristus!!) producerade vi alla fall runstenar i Mälartrakten. En tröst för en västkustbo är att norrmännen kom igång med stenristandet redan på 300-talet! Men att kunna filosofera kring samhällets roll som en Aiskylos är vi väl fortfarande inte mäktiga. Eller? Kanske i Norge. Läser GP och funderar varför Stockholmare har så svårt för Norge. Eller så är jag bara fördomsfull. Sparta vs Aten? Aten producerade tragöder, filosofer, matematiker. komediförfattare och militärer. Sparta producerade militärer. Enbart. En demokratisk lärdom, eller?
Som sagt man tänker mycket med jamber klättrande runt i skallen på en. I stigande rytm. ” Å, Gudar, tar min väntan aldrig slut”. Det skall va’ premiär nån gång i mars. Efter Kristus!

Kim Lantz

Hätska hämndeandar.

Det är ett fantastiskt språk i Orestien. En av dem som igår var här på vår öppna repetition beskrev intrycket som "en opera utan musik". En beskrivning som jag är böjd att hålla med om. Det är ett böljande bildrikt språk som med sin rikedom lyckas beskriva både hätska hämndeandar och lyckan över att åter hälsa saknad och älskad broder.

Idag var det dags för skådespelarna att för första gången arbeta med gestaltningen av nämnda hämndeandar. Hur låter dom? Hur rör dom sig? Frågorna hopade sig och skådespelare befann sig spridda över scen i olika konstealtioner och i förvridna ställningar. Knäskydd delades ut till samtliga deltagare och det var ett sant nöje att sitta på första rad för att bevittna dagens repetition.
Fortsättning följer..

Vid pennan idag/
regiassistent Sofia Palmström

Pussel

Det är kallt. Tur att vi dansar varje morgon, en långsam och en snabb så man blir varm. Jag längtar tillbaka till teatern och vår loge med toalett, dusch och en liten soffa . Fast det är nåt kul med den här storfamiljsformen också. Hela tekniken och delar av administrationen sitter i olika hörn och jobbar och alla skådespelare övar text, sitter och mumlar och tittar in i sina egna hjärnor. Någon provar kläder och kommer ut och visar, man får en pusselbit här och en där. Några från Chalmers kommer och vi vet att inne på scenen prövar man ett "trolleri". Det är många som arbetar mot samma mål, med sin del, och först när alla bitar finns kan man se vad det skall bli för bild av pusslet.
I dag har vi fått sista delen i trilogin, Eumeniderna, i version tre. Mycket text att tränga in i och förstå. Jag känner mig obildad, blandar ihop alla historier jag läst och hört om grekiska gudar och kungar. Men den 13 mars skall allt vara glasklart, tror jag,,,,,

Ulla Svedin

Mer formar

Det är så mycket helgdagar nu så man tappar kollen på dagarna. Slut med det nu tills påsk!

Onsdag 6/1, trettondagen, jag borde nog inte jobbat idag men det blev så ändå eftersom jag jobbar från min egen ateljé så jobbar man så fort lusten slår till.
Så idag blev det en form av Lena B Nilsson ansikte som jag ska skulptera nånting på snart.
Mer om det sen.

Lars Mask och peruk