19 dagar kvar till premiär var det nån som sa.

För mig, som gör min första dramatiska scenroll på 14 år, är alla minnen av hur det ska kännas just nu helt borta. Det är ovant att inte regissera själv, att inte ha överblicken så att man kan bedöma om vi ligger bra till i tid. Ovant att lämna över, att inordna sig i någon annans vision, oavsett om man sympatiserar med den eller inte. Lars är förberedd, men jobbar också mycket på intuition, går på sin omedelbara impuls. Det är en rolig resa, känns ofta väldigt kreativt, ibland frustrerande, beroende på om det är bra idéer som presenteras.
Kan bli väldigt avundsjuk på den där självtilliten. Att se en gest, en bild, höra en formulering och i stunden ta den som utgångspunkt för kanske en helt ny vändning på scenen, en omskrivning av texten, kanske ett nytt inslag i kostym, som dessutom kostar två ytterligare dagar i syateljén. Och när man frågar varför, kan svaret vara ”jag vet inte, men det måste vara så”. Fan. När jag själv regisserar behöver jag både ha tänkt igenom och motiverat varje regiförslag fem gånger innan jag presenterar det. Inte förrän jag har både hängslen och livrem kan jag känna mig helt fri i repetitionssituationen. Fri att ta dom impulser som kommer från texten, från det sceniska sammanhanget, från skådespelarna. Fri. Vad det nu innebär. (Det kanske egentligen bara är ytterligare ett kontrollbehov? Men har Lars mindre av det med sitt sätt att arbeta? Vad är frihet och vad är kontroll? Måste fundera över det här.)
Samtidigt är det nåt väldigt ansvarslöst, befriande för mig att kunna gå in i min egen uppgift som skådespelare, och i att ingå i en ensemble. Jag brottas med mitt uttryck, och ser mina kollegor göra detsamma. Alltid är det nån som gör nåt genialt. Det är en bra ensemble, på en bra teater.
Niklas Hjulström

Ruskigt nära deadline men långt från färdiga

Det är tusen grejer kvar att göra och vi kommer inte att ens vara i närheten att vara färdiga på vår normala deadline som är första mask och kostym repet den 26:e.
Nu hoppas jag bara att vi kommer att vara klara till programfotot veckan efter.
Den här veckan (och de senaste veckorna) har jag jobbat över 70 timmar för att hinna klart men det klarar sig inte ändå. Premiär kommer det bli dock!
Jag ömmar för mina kollegor på scen och kostym avdelningarna som också sliter blod just nu.
Det finns massor av osjungna hjältar bakom scen!

Idag trotsade alla på Folkteatern vädrets makter och jag och Linda haft avprovning av maskerna på Eumeniderna.
Massor av tjejer som alla ska vara flintis och gamla.
Kolla in bilden ovan och se om ni hittar dem med och utan mask.
Detta kan bli läskigt!

Vill ni se mer så rekommenderar jag att ladda hem "Scen våren" bilagan från Svenska dagbladet med en lång artikel om Orestien:
SVD BILAGA.pdf

Allt gott och stanna inne i snöovädret! Imorgon tänker jag vara ledig och inte göra nått!
Lars, mask och peruk.

Orestien nu på Folkteaten

Efter att ha arbetat på Folkteatern sedan i början av augusti förra året är för första gången den fysiska Folkteatern min arbetsplats! Under hela veckan har det grott en förväntan inför inflyttningen hos alla oss som arbetat i exil i Gamlestaden. Så äntligen är vi här. Efter en förmiddag med kostymprovningar, tekniska genomgångar och inskolning på röda scenen så är vi nu redo att inleda en ny fas.
Nu, dags för vår första repetition på Folkteatern!
/Sofia Palmström

Sista veckan i Gamlestaden.

Jaha! Så var det sista veckan i Gamlestaden. På fredag kommer Klytaimestra, Agamemnon, Orestes, Elektra, Kassandra, Apollon, Aigistos, Pallas Athena tillsammans med kör och hämdeandar att flytta in på Folkteatern. Så Skönt!
Fast! Samtidigt! Här har vi i lugn och ro kunnat ägna oss åt enbart repetitioner och konstnärligt arbete utan att bli inblandade i alla problem och stress som det innebär att få en teater att fungera igen efter ett års ombygge.
Gubevars! Det är ju både stor premiär och invigning.
Visserligen inga loger här i Gamlestan att dra sig tillbaka till, men samling kring lunchen varje dag kring det stora bordet i köket. Febril verksamhet vid diskbänken när alla samtidigt ska tillreda sin medhavda mat.
Grekiska verser flyger i luften: ”Du som din moder dräpt.” Ska det vara dräpt eller mördat? Någon vet. Vi övar unisont. ”Ve er ni unga gudar ve!” Någon blir missmodig. Fan! Det går ju bara inte att få in detta i skallen! Så plötsligt blir texten levande med all sin poetiska skönhet och man känner hur nackhåren reser sig.
Vi ska göra en kollektiv föreställning sa regissören när vi började repetitionerna och nu när det är fyra veckor kvar till premiär så tror jag faktiskt att han får rätt. För att göra detta mastodontarbete måste vi arbeta som en enda stor kropp.
Ja, vilken resa vi gör vi elva skådespelare tillsammans med Lars, med Cecilia och med Peter. Det är svårt , tröttsamt, frustrerande och helt unikt.
Om ett dock jag ber. Måtte vi bli av med alla förkylningar!
Elisabeth Göransson

I spoke too soon!

Tänkte bara säga att man inte ska uttala sig för fort.
Häromdagen sa jag att alla formar var klara om inte Lars N hittar på nåt nytt.

Så naturligtvis så gjorde han det.
Nu ska jag ta bort Kims ögon också så att han har tomma ögonhålor som ser gött läskiga ut.
Inget stort problem. Jag har gjort det förr men det ska göras också.
Mer skulptering och nya formar!
När ska man lära sig att säga nej???
Kanske aldrig men det är ju skoj att göra saker också!
Man vill ju inte säga det där negativa ordet.
Ja! är ett mycket trevligare ord!

Ni får ingen bild av detta idag för idag har jag bara jobbat med vår parallella pjäs, Ifigenia.
Tro det eller ej men det blir en massa mask i den också.
Jag har gått runt och svurit över arbetsbrist men nu håller jag tyst!

Mr N utmanade oss på ett möte att skapa debatt och ifrågasätta honom på bloggen.
Känns inte som man vill det dock, eftersom han är en vansinnigt inspirerande, kul och generös man.
Det var väl inte direkt den bilden jag hade innan han blev chef och man bara sett hans pjäser...
Jag minns att min första reaktion var:
"Helvete, nu blir det aldrig nåt kul maskjobb igen...
Ultra realism, here we go!".
Fick jag äta upp den tanken, eller??

Lite debatt kanske jag kan skaka upp med det här???
Vad tänker ni läsare när ni hör "Lars Norén"?
Vore kul att veta! Skriv kommentarer här i bloggen!

Lars, mask och peruk och debattör?

Bland gudinnor och domare

Vi är en grupp från Teaterlinjen på Nordiska folkhögskolan som ska vara statister i Orestien och gestalta hämndgudinnor och domare i dramat.Det är grymt kul! Så glad och kreativ stämning bland alla på teatern att man bara trivs direkt. Idag har vi krälat under plast, provat olika masker och lagt en dom.Det är intressant att se de andra grupperna statister jobba på golvet.Det ser verkligen effektfullt ut när de är under plasten och pressar ansiktet mot och suger in luft genom munnen i ett groteskt andetag. Lite lätt klaustrofobi dock, men allt för konsten:) Sen flyr vi krypande som kackerlackor iväg när Apollon jagar oss och plasten prasslar och snärjer våra fötter under flykten.
Maskerna vi ska ha är fantastiska. Gjorda i medicinskt silikon och formade som uråldriga ansikten följer de ansiktets rörelser och får ett eget liv när man har dom på sig. Mänskliga men på ett dött sätt som ser ohyggligt fascinerande ut på lite avstånd. Domarna kommer att bära en mask som trollar bort hela ansiktet och eventuellt andas genom en snorkel (!!) eftersom hela ansiktet är täckt. Så coolt! Vi testade kostymer till domarrollerna, kändes lyxigt med tre personersom passar upp på en när man provar och fixar och tittar tills det sitter som det ska. Man får en sån maktkänsla i en välanpassad kostymmed slips och hela kittet.Det pirrar i kroppen när jag tänker på premiären!
Over and out,Stina, teaterstudent på Nordiska

Vad kan man säga?

Den här föreställningen har varit mer jobb än nån annan föreställning jag nånsin jobbat på.
Och då har jag ändå jobbat på masktunga pjäser som "Skönheten och odjuret" på Operan.
Ovan ser ni de formar och skulpturer som vi gjort för Orestien.
Varje form ni ser har tagit ungefär en vecka per styck att ta fram!
Så lite snabb räkning av dem = herre jösses vad tid!!

Nu är vi förhoppningsvis klara med formarna (om inte Lars får fler idéér!) och väntar på silikon från Holland för att kunna börja tillverka alla de hundratals masker som kommer att behövas under föreställningsperioden.
Mycket jobb kvar och i mitten på detta ska vi flytta in på teatern igen nästa vecka efter att ha varit ute på andra lokaler i över ett år. Det ska bli apskönt att ha en fast punkt igen!

Som avslutning tänkte jag nämna några saker man gör en dag som idag på jobbet som de flesta andra inte gör eller skulle ens drömma om att göra:
Blanda fuskblod och sticka hål på fingret för att kolla färgen, ha en stay-up strumpa på huvudet för att helt naturligt säga att "den har bra passform", testa en spruta med slang genom gylfen för att simulera en urinstråle, limma hela fingertopparna med glitter, fundera över hur man kan få ett par vader att bli riktigt muskulösa och håriga, osv, osv...
Vad håller man på med??

I ivrig väntan på DHL budbilen med silikon......
Lars, Mask och peruk

Jag är Apollon..

Ljusets Gud ,framför mig ligger 15 blodtörstiga erinyer begravda under tjock plast som dom sakta skär upp med rakbladsvassa knivar. Jag dansar vackert förbi dom , flyger fram , rädd för ingen. Går ner på knä och säger med min Gudomliga stämma . – Ut ur min tempelboning, genast ut, och de ser på mig med skräck i blicken och flyr fräsande , spottande klumpar av levrat blod….
Det är tisdag morgon och vi repeterar ”Eumeniderna” , framför mig ligger inte 15 blodtörstiga erinyer utan där ligger Bettan och Granell, dom andra erinyerna kommer på lördag . Någon plast har vi inte, den kommer om några veckor. Knivar, det har vi men dom är så små så lägger man dom någonstans hittar man dom inte igen.
Egentligen, står jag med gympaskor och benskydd i en sliten replokal i Gamlestan . Men - jag är Ljusets gud Apollon och jag dansar, småskuttar och säger med min gudomliga stämma – Ut ur min tempelboning, genast ut.
Apollon rules
Jonas sjöqvist

Ett helt vanligt ögonblick.....

Sitter på spårvagnen på väg till jobbet. Det är en ganska lång resa.När vi kommer till Brunnsparken hoppar massor med nya människor på.Jag sitter mittemot en kvinna i min egen ålder. Hon har svarta kläder och svart sjal. Hon tittar rakt in i mina ögon. Jag undrar vad som gjort att hon kommit hit? Krig, hämnd, död? Tittar ner på min väska och ser mitt manus. Krig, hämnd, död! Tittar upp på kvinnan igen, hon har somnat.Börjar rabbla text. Det är en hel del. Om jag börjar när jag startar resan hinner jag precis igenom allt innan jag är framme. Jag är mitt uppe i Klytaimestras planläggning av mordet på Agamemnon när vagnen rycker till.Kvinnan har vaknat och tittar på mej och ler. Sakta går det upp för mej att jag sitter med ett krampaktigt uttryck i ansiktet. Min mun är helöppen och en salivdroppe faller ner på min jacka. Jag vet inte om jag nyss skrikit.HaHa, säger jag, jag tränar på en text till en teaterföreställning, HaHa.Jag överbetonar lite eftersom jag är osäker på om hon pratar svenska. Spårvagnen stannar och jag ska av. Då känner jag en hand på min axel. Ursäkta, säger kvinnan på perfekt göteborska,du glömde din pärm. Lycka till föresten, vilken teater jobbar du på?Jag hinner inte svara, dörrarna stängs och spårvagnen rullar iväg. Jag står kvar en stund med en konstig känsla att något hänt....Men vad?Fortsättning följer..........
Kram från Sara

Mycket nu!

Veckoslutet i London var himla bra och vi satt och diskuterade silikon och gjutformar till alldeles för sent på nätterna. Fick en del goda tips som genast kommer till användning nu. Väl använd tid!

Nu hinner jag dock inte med att skriva så mycket. Har jobbat 13 timmar idag för att hinna ikapp mitt schema. Inget är klart än men blåslampan är på!
På bilden ser ni första utkast på nästa två upplagor av hämndgudinnorna, Apollon, ärr till Elektra, en gäng ansiktslösa domare, Orestes maskering och en nyligen skippad roll som aldrig hann bli klar.

Så tillbaka till leran.
Allt gott!
Lars, Maskör och Perukmakare