Djupa andetag innan jag öppnar dörren till mitt hem efter ännu en arbetsdag.Hår och kropp täckt av partiklar från snö,aska och glitter.Armarna tatuerade med blodiga sår.Upplöst,utmattad,ljusskygg.Försöker få fatt i konturerna av min egen kropp.Det ordlösa som tagit mig i besittning.Hemma.Jag,38 år,äter middag med min familj och hoppas att det inte läcker för mycket.Hoppas att min 5-åriga dotter känner igen sin mamma.Att jag trots det som kräver så mycket just nu,ändå ska lyckas finnas där för henne.Klär dockor,diskar,borstar tänder,viker tvätt.Fortfarande så nytt för mig,detta att få ihop familjeliv med teatern.Saktar ofta stegen hem..Måste hinna förstå vem jag varit och vem jag ska bli.Arbetet kräver.Premiären närmar sig obönhörligt.Jag älskar att vi fortfarande befinner oss i ett sökande,ett kreativt famlande,att rummet känns vidgat,öppet,såväl det yttre som det inre.Men FAN vad det kostar.Letar oavbrutet sätt att behålla mig själv intakt i det kreativa KAOS som råder.ALLT och lite till ska lösas.NU.Andas,andas.Närvaro hela vägen.Kosta vad det kosta vill.
/ Sanna Hultman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar