19 dagar kvar till premiär var det nån som sa.

För mig, som gör min första dramatiska scenroll på 14 år, är alla minnen av hur det ska kännas just nu helt borta. Det är ovant att inte regissera själv, att inte ha överblicken så att man kan bedöma om vi ligger bra till i tid. Ovant att lämna över, att inordna sig i någon annans vision, oavsett om man sympatiserar med den eller inte. Lars är förberedd, men jobbar också mycket på intuition, går på sin omedelbara impuls. Det är en rolig resa, känns ofta väldigt kreativt, ibland frustrerande, beroende på om det är bra idéer som presenteras.
Kan bli väldigt avundsjuk på den där självtilliten. Att se en gest, en bild, höra en formulering och i stunden ta den som utgångspunkt för kanske en helt ny vändning på scenen, en omskrivning av texten, kanske ett nytt inslag i kostym, som dessutom kostar två ytterligare dagar i syateljén. Och när man frågar varför, kan svaret vara ”jag vet inte, men det måste vara så”. Fan. När jag själv regisserar behöver jag både ha tänkt igenom och motiverat varje regiförslag fem gånger innan jag presenterar det. Inte förrän jag har både hängslen och livrem kan jag känna mig helt fri i repetitionssituationen. Fri att ta dom impulser som kommer från texten, från det sceniska sammanhanget, från skådespelarna. Fri. Vad det nu innebär. (Det kanske egentligen bara är ytterligare ett kontrollbehov? Men har Lars mindre av det med sitt sätt att arbeta? Vad är frihet och vad är kontroll? Måste fundera över det här.)
Samtidigt är det nåt väldigt ansvarslöst, befriande för mig att kunna gå in i min egen uppgift som skådespelare, och i att ingå i en ensemble. Jag brottas med mitt uttryck, och ser mina kollegor göra detsamma. Alltid är det nån som gör nåt genialt. Det är en bra ensemble, på en bra teater.
Niklas Hjulström