Ett helt vanligt ögonblick.....

Sitter på spårvagnen på väg till jobbet. Det är en ganska lång resa.När vi kommer till Brunnsparken hoppar massor med nya människor på.Jag sitter mittemot en kvinna i min egen ålder. Hon har svarta kläder och svart sjal. Hon tittar rakt in i mina ögon. Jag undrar vad som gjort att hon kommit hit? Krig, hämnd, död? Tittar ner på min väska och ser mitt manus. Krig, hämnd, död! Tittar upp på kvinnan igen, hon har somnat.Börjar rabbla text. Det är en hel del. Om jag börjar när jag startar resan hinner jag precis igenom allt innan jag är framme. Jag är mitt uppe i Klytaimestras planläggning av mordet på Agamemnon när vagnen rycker till.Kvinnan har vaknat och tittar på mej och ler. Sakta går det upp för mej att jag sitter med ett krampaktigt uttryck i ansiktet. Min mun är helöppen och en salivdroppe faller ner på min jacka. Jag vet inte om jag nyss skrikit.HaHa, säger jag, jag tränar på en text till en teaterföreställning, HaHa.Jag överbetonar lite eftersom jag är osäker på om hon pratar svenska. Spårvagnen stannar och jag ska av. Då känner jag en hand på min axel. Ursäkta, säger kvinnan på perfekt göteborska,du glömde din pärm. Lycka till föresten, vilken teater jobbar du på?Jag hinner inte svara, dörrarna stängs och spårvagnen rullar iväg. Jag står kvar en stund med en konstig känsla att något hänt....Men vad?Fortsättning följer..........
Kram från Sara